Vem räddade vem?
Som en snöstorm virvlade hon in i vårt liv i en av sensommarens varmaste dagar.
Emil skulle bara springa Vasastafetten, sedan väntade en lång bilresa med siktet inställt på oändligt stora vetefält, vindsnurror och havsbris.
En pizza garnerad med burkchampinjoner i Lesjöfors till en vidundrande färgsprakande himmel och pizzabagare som ville stänga för kvällen och gå hem.
Fortsatte vi den nervösa resan, som skulle förändra mitt liv, jag med illamåendet som stod mig högt upp i halsen.
Dagarna har blivit till kvällar, vintern har släppt sitt grepp och länkarna har avlöst varandra.
Ett evigt plingande i Emils telefon. Den ena bilden efter den andra.
Sedan kom Bella. Ett telefonsamtal senare hade jag trassligt in mig i något som skulle vara svårt att ta sig ur. Huvudet domnade bort i en isande kyla, som steg högre och högre och lamslog mig. Paniken var ett faktum.
“Vi tar henne”, säger Emil och fortsätter med vad det nu var han gjorde.
“Hjälp, vad har jag gjort? Vad tänkte jag egentligen? Det är jättelångt till Göteborg. Vi måste åka på lördag, hem på söndag. Vi kommer att bli trötta.. Tänk om jag inte tycker om henne. Tänk om det är jobbigt. Vad har jag gjort med min perfekta vardag?”, det fanns inget stopp på tankarna.
I en obarmhärtigt varm innerstad möts vi i dörröppningen av Bella, som slickade på min hand.
Vi lämnade betong, kullerstenar, tryckande hetta och en hulkande matte med en ny familjemedlem i vår bil. Jag med en blandad känsla av stöld och att göra det enda rätta.
Jag ville ge dig doften av universums djupaste skogar, skiftande temperaturer, ändlösa vandringar, fjäll, hav, forsande vattendrag, en päls som andas och allt det där mellan marken och stjärnorna.
Ett liv med dig är ett äventyr, att se dig stjäla morötter ur trädgårdslandet, eller bägges vår frustration när vi sitter fast i en lina och ska plocka lingon. Det visade sig att du var nöjd med att sitta fast i ett träd.
Du visade mig att alla vattendrag är värda ett stopp. Rädslan för institutioner delar vi.
Var det kanske jag som gjorde dig livrädd när vi skulle in till veterinären?
Det var först när jag låtsades sova som du la dig tryggt.
Du står vid min sida innan jag vet ordet av att jag är stressad och påminner mig om att andas. Varje kväll kämpar du dig upp för den vänstersvängda hala trappan med din otympliga passgång.
Våra dagar är räknade, allt kan vara för sista gången, du påbörjar din pension hos oss och jag startar mitt liv med en fyrbent lurvig vän.
Bella, vem räddade egentligen vem?
Om du inte vill se alla fotografier jag tagit på min ursöta samojed Bella så föreslår jag att du stänger ner webbläsaren här...
